Det händer ganska ofta att man får uppleva fin natur och storslagen utsikt men det inte så ofta som man blir väldigt överraskad och imponerad över förekomst av en växt. Denna gång handlar det om backsippa och ett område inte långt från Djursdala kyrka i norra Småland. Här finns nog Sveriges största population av denna växt på en ganska begränsad yta. När man på många andra platser pratar om att det är hundratal eller möjligen tusentals kan man på denna plats få se hundratusentals. Nu kom jag dit i slutet av blomningen men kunde i alla fall få en bra uppfattning om den enorma mängd blommor som nu gått upp i fröställning med sin långsträckta stam och rufsiga frisyr. På några mer skuggiga platser fanns fortfarande både knoppar och blommor kvar. En vanlig insekt som gick att hitta i stort sett i hela området var eldlus, en skinnbagge som liknar riddarskinnbaggen eller körkmack som den heter på Gotland. Riddarskinnbaggen har ett kors på ryggen, en vit fläck på bakkroppen och är knuten till växten tulkört medan eldlusen endast har röd och svart färg och är knuten till lind och malvaväxter. Hur det kommer sig att det är gott om eldlusen på detta ställe vet jag inte riktigt. Riddarskinnbaggen är lite mer långsträckt medan eldlusen är mera rundad och nästan droppformad.

Stolt kroppshållning högt uppe på ett stenblock i jordbrukslandskapet. Där står den, stenskvättan. Ljusa färger med vitt på bröst och mage med rygg som drar i gråblått och någon blandning mellan nougat och aprikos på hakan samt svart runt ögon, vingkanter och stjärtfjädrar. Honan har mer diskreta färger utan de svarta inslagen. Nu är det till en början tid för att markera revir samt se till att ordna med bostad. Sången är spännande med raspiga inslag och visslingar och karaktären är ganska lik buskskvättan.

I stort sett varje år dyker den tillfälligt upp i trädgården och sitter och matar på med den tydliga men ganska enformiga sången. Det är gransångare som sitter och låter “silt salt silt salt silt salt…”. För ett par dagar sedan finns också lövsångare nästan överallt. Det är nästan omöjligt att avgöra på utseendet vilken art det är förutom på benens färg. Gransångare är i första hand nordlig men det brukar gå att hitta den även i södra Sverige under häckningstid.

Nu har det kommit en riktig försommarfågel, svartvit flugsnappare. Nu är det hanarna som anlänt och som ser till att fixa bra bostad för att allt ska vara ordnat då honorna kommer. Den svartvita färgen gäller ju bara för hanen, för honan är tydligt brun och vit. Det går ofta att artbestämma en flugsnappare på långt håll. sittande gärna på en gren för att snabbt för en kortare utflykt och främst fånga insekter i luften till skillnad från rödhaken som gör nästan likadant men tar främst insekter på marken.

En stilla promenad på eftermiddagen längs en göl som ligger nedanför en brant. Tämligen stilla och ganska tyst även om en gärdsmyg är lite irriterad på min närvaro. Den lugnar sig efter en stund och övergår till sin sång som är nog en av mina favoriter. Denna strof med en rad olika svirrningar med klar stämma som är så imponerande stark av denna lilla fågel. Efter en stund upptäcker jag att jag är iakttagen. Det sitter någon typ av rovfågel uppe i en talltopp. Den sträcker ut sina vingar och cirklar runt en stund. Solen står precis i riktning så jag bara ser en siluett. Att det är en vråk är helt klart men vilken är desto svårare när man inte kan se någon teckning.

En av våra större ranunkelväxter som är tidigt ute har det officiella namnet kabbleka eller kabbeleka. En av de mest tydliga karaktärerna är att de växer på blöta platser. Diken, sjöstränder och bäckar samt sumpskog som till exempel blöt klibbalskog. En växt med väldigt många dialektala namn brukar vittna om att den på olika sätt var signal för något eller att den användes. Att den på olika platser benämndes som kalvleka känns ju som ganska lätt att förstå bakgrunden till. Den blommar just vid den tid när det är aktuellt att släppa ut de ystra kalvarna för första gången och jag kan tänka mig just att de gärna hoppar runt o plaskar där kabblekan växer. Tidigare har man använt knopparna som kapris vilket inte är att rekommendera då de är svagt giftiga som många av de växter som är släkt med smörblomman.

Strax utanför Björkfors i östra Kinda är det stora områden med sandiga marker. Här är en ypperlig plats för att hitta majbaggar. En märklig skalbagge som har ett huvud som nästan ser ut som en stor myra men bakkroppen är stor och bullig. Honan är större och mer svullen bakkropp medan hanen är lite mindre och vinklade antenner vilket nog är det lättaste sättet att bestämma om det är hona eller hane. Dessa baggar förflyttar sig sakta på marken där honan främst letar efter plats där hon kan gräva en hålighet för att lägga ägg.

En annan insekt som är typisk för både årstiden och sandiga marker. Svävflugan dras till områden med solitärbin som de använder på ett inte alltför snällt vis. När bina gräver ut en plats och lägger sina ägg, lägger även svävfluga äggen i samma utrymme. När svävflugans larver kläcks lever larven på biets pollen och nektar och sedermera även på biets ägg och larver.

Det är blåsigt och vinden kommer från nordväst. När jag inte är i lä blir det riktigt kallt och det är inte längre så många fåglar på de öppna fälten vilket nog innebär att de dragit vidare till häckningsplatser. I den tidvis friska vinden står något stilla i luften. Ja, det är ju flera fåglar som står ganska stilla i luften för det är flera sånglärkor som drillar men de driver samtidigt sakta framåt. En som däremot står helt stilla med huvudet och kompenserar vindens kast med vingar och stjärtfjädrar är tornfalken. För att bli en effektiv jägare och kunna fokusera på en åkersork eller mus en bra bit ner på åkern, är just konsten att ryttla en väldigt effektiv fördel. Vi ser samma sak hos fiskgjusen och fjällvråken även om det är betydligt gracilare hos tornfalken.

Ett av mina bästa sommarminnen från min barndom är de ekande ropen från storlom från en närliggande sjö. Idag fick jag höra två par som på femtio meters avstånd tar i för kung och fosterland. De har ju också ett annat läte för sig som är väldigt kort och som är mer av meddelande till kompisarna att “jag dyker”. Om ni har möjlighet att följa storlommar en stund kan man få se dels hur långt de kan simma under vatten samt hur fort de simmar och dels höra lätet inför att de ska dyka.

Nässlorna har kommit upp ordentligt. När jag rensade bort lite fjolårsblommor från rabatterna hittade jag ett lagom stort bestånd av denna fantastiska växt, rik på järn och dessutom användbar på många sätt. Man har hittat fibrer från stenåldern som påvisar att det tillverkades någon form av vävda produkter med nässeltrådar och på Lövstads slott finns gardiner i nättelduk, alltså vävda av nässeltrådar. Det finns flera fåglar som lärt sig att det går att repa trådar från nässlorna som fungerar som bra bomaterial.

För egen del blir det denna gång inget vävande utan en klassisk nässelsoppa. Blad och späda grenar får koka och fräsa med lite lök. Tänkte testa lite mer kryddig variant så jag hackade en liten vitlöksklyfta och tog i en nypa curry. Efter att ha kokat i en aning vatten med lite god buljong mixades detta och sedan i en skvätt grädde och en klick crème fraiche.

Ska ju avnjutas med kokta ägg förstås som jag hämtade direkt ur redet hos hönsen.