Gick och reflekterade över tranor och hur jag under min uppväxt ansåg att trana var något som man väldigt sällan träffade på under häckningstid. Flyttande tranor gick ju att se på många platser och även tillfälligt rastande. Jag rörde mig mycket i norra Östergötlands skogsbygd där täta skogar avlöstes av små våtmarker och sjöar med vassrika strandområden. Ibland, men absolut inte ofta, träffade man på någon trana som man kanske fick en skymt av eller bara hörde när den varnande flög iväg.

Nu går jag min morgonpromenad med hunden i en kall blåst som nästan är nordlig. På håll ser jag ett tiotal tranor gå på åkern väldigt nära där min runda går förbi. Vi tar det lite försiktigt och stannar och betraktar dessa magnifika och egentligen väldigt stora fåglar en stund. En efter en sträcker de på halsarna och samtliga står med huvudet mot blåsten och sneglar åt vårt håll. Jag är nästan säker på att de ska lyfta. Några ser påtagligt nervösa ut och är nog nästan så att de tar till vingarna. Jag går sakta framåt och viker av så att jag går bort från tranorna och vänder mig om för att inse att de nästan omgående återgår till att leta mat på den nygödslade åkern.

Om jag för tjugo år sedan har berättat för mig själv att jag skulle kunna gå varje morgon och stå och betrakta tranor på femtio meters håll utan att de flyger iväg, skulle jag nog inte tro på det. Men det är ju flera fåglar som ändrat både utbredning och beteende men dessa kan vi återkomma till senare.