För hundra år sedan arbetade omkring 80 personer i Sätra. År 1916, mitt under första världskriget, startade AB Kis sin verksamhet på platsen. Bolaget hade köpt upp Sätra gård och marken däromkring. Tanken var att man skulle bryta svavelkis till pappermassasindustrin, som inte kunde importera den nödvändiga sulfiten på grund av kriget.
Det fanns stora idéer för området. Man byggde bostäder för arbetare och tjänstemän, och man planerade också för affär, bank och apotek. Som mest arbetade ungefär 80 personer med brytningen av svavelkis.
Malmen från dagbrotten fraktades ner till anrikningsverket som idag är en ruin. Här maldes malmen i stora valskrossare. Därefter fördes den krossade malmen vidare ut på de stora skakborden, där vattnet strömmade, för att skilja svavelkisen från övrigt bergmaterial. Vattnet till vaskningen kom från sjön Glan, via en kilometerlång ledning upp till anläggningen. Svavelkisen lastades sedan i små tippvagnar, som på ett stickspår fördes ut till järnvägen vid Doverstorp.
Men redan efter något år gick de storstilade planerna sämre. Anriktningen blev aldrig tillräckligt effektiv, och alltför mycket svavelkis följde med det ratade gråberget. När kriget var slut 1918 fanns det ingen marknad längre för svavelkisen och AB Kis gick i konkurs. Då ska bolaget ha satsats uppemot 3 miljoner kronor på projektet – en summa motsvarande ca 59 miljoner kronor i dagens penningvärde.
Ett nytt försök att tjäna pengar på gruvmalmen gjordes något år senare. Den här gången skulle man tillverka rödfärg av malmen. Men inte heller det lyckades, och år 1922 tvingade man sälja hela fastigheten, inklusive Sätra gård. Stora delar av anläggningarna lämnades åt sitt öde.
Förutom dagbrotten och ruinerna efter anrikningsverket finns fortfarande de forna hemmen för arbetare och tjänstemän kvar. Tjänstemännens bostäder finns i Kisbo och Sätersborg i närheten av anrikningsverket, medan arbetarnas hus bildar det lilla stället Säterhyddan väster om landsvägen.
Ute på Sätra kärr, den låglänta sanka marken nordost om anrikningsverket, hamnade stora mängder svavelhaltig avfallssand. Inte särskilt bra för miljön, vilket också konstaterades av länsstyrelsen.
Lämningarna är inte ofarliga. Ingångarna till gruvhålen och inne i dagbrottet kan det ramla ner stenar. Det säkraste är att istället beundra gruvorna uppifrån, bakom staketen som idag står skyddande ut mot branterna.
